Enkokidongoi student support

Huvuddrag i Maasais utveckling under 1900-talet

-   England kolonialiserade Kenya 1895 med det främsta syftet att säkra genomfarten till Uganda (som ansågs ha stor ekonomisk utvecklingsförmåga) genom byggande av Ugandajärnvägen mellan Mombasa och Victoriasjön

• Medan de mer produktiva områdena i centrala och västra Kenya konfiskerades till ranchägare och farmare från Storbritannien och Sydafrika, var kontrasten stor till den ringa uppmärksamhet som gavs de afrikanska jordbrukarna eller till de icke-odlande grupperna. Men besluten som gjordes av kolonialregeringen kom att ha ett avgörande inflytande på Massajerna. Order-of-Concil (1901) och Crown-Land-Ordinance (1902) gav en kontroll över ”lediga” landområden (som de ansågs som) till den Brittiska regeringen, detta jämnade vägen för storskalig besittning av mer produktiva områden för Europeiska invandrare

• En brist i förståelsen för Massajernas nyttjande av landområdena var utan tvivel en bidragande orsak till senare handlingsprogram. Så här skrev Eliot i ett memorandum 1903 angående respekten för massajernas landrättigheter; ”Jag kan inte gå med på att vandrande stammar har rätten att hålla andra och överlägsna raser borta från stora områden, huvudsakligen därför att de har lagt sig till med vanan att sprida sig över mycket mer land än de kan använda” (noterat i KCL 1933:187).

  -   1904 tvingade Britterna Kenyas Massajer att avsäga sig rika betesmarker för att ge plats åt Europeiska nybyggare och arbetare (främst Kikuyus och Luos).

• Konfiskeringen av mark som den koloniala regeringen utförde (speciellt mellan 1900 och 1915) och inriktningen gentemot de tidigare självständiga landområdena, har underminerat det traditionella pastorala utnyttjandet av dessa områden.

  .   Under Massajfördrivningen under 1904 och 1911 uppskattas att 10 000 massajer med 200 000 kor och 500 000 smådjur flyttades från deras traditionella hemområden och tvingades till de södra Massajreservaten. Inom Kenya som helhet, hade man 1930 konfiskerat 3 miljoner hektar av den bästa marken och som överläts till ensamrätt för vita nybyggare och ytterligare 3 miljoner hektar av sämre kvalité fördelades bland 1,7 miljoner afrikanska jordbrukare. De återstående landområdena lämnades till landets ursprungliga pastorala befolkning.

• Britterna tvingade Massajerna till två avgränsade reservat, ett i Laikipadistriktet nordväst om Mt Kenya och det andra sträckte sig söderut från Mt Suswa till Tanzanianska gränsen. Massajernas besittning av dessa landområden garanterades genom en överenskommelse som fastslog att deras rättigheter ”skall vara så länge som Massajerna existerar som ras, och att européer eller något annat folk inte skulle tillåtas ta något land inom Massajs bosättningar”.

• Fyra år senare, 1911, tvingade Britterna Massajerna att avstå land i det norra reservatet (Laikipaiak). Kolonialisterna försökte fördriva boskapsskötarna i Rift Valley som var i vägen för deras jordbruksutveckling. Det södra reservatet blev överbefolkat, var torrare och inte alls så bördigt som territoriet i Laikipiak. För att passivisera massajfolket utökade kolonialisterna det södra reservatet med ytterligare några kvadratmil, och skapade det område som idag är kända som Kajiado- och Narokdistrikten i Rift Valley-provinsen.

• Riktlinjerna för viltvården formade också land- och naturresurspolitiken under den koloniala eran. Inledningsvis skärptes inspärrningen av vilda djur och boskapsskötare i det Södra Reservatet, som ökade konkurrensen om bete och vattenresurser i de återstående tillgängliga delarna av produktivt land. Därefter blev skapandet av särskilda viltvårdsområden en åtgärd som ytterligare förhindrade Massajernas tillgång till viktiga resurser. Under det senaste århundradet har verkligen Massajerna och deras boskap blivit inspärrade till ett allt mer krympande yta av allt mer överexploaterade marker, som resulterat i intensiv konkurrens och ofta konflikt mellan massajerna och de vilda djuren (och i nutid även till de områden som är förenade med turistindustrin).

• Under 1940 skapades Nairobi-, Tsavo West-, Amboseli- och Maasai Maraområdena för de vilda djuren. Massajerna förvägrades betet inne i dessa parker för att hålla borta dem från de vilda djuren (med vilka de tidigare aldrig konkurrerat).

• Kenya kom ganska snart under press från  Världsbanken som erbjöd finansiellt stöd om de utvecklade en kommersiell köttproduktion, men bara under förutsättningen att traditionellt gemensamägda landområden med brukningsrätt skulle ersättas med ett system av individuellt ägarskap. Men regeringen vägrade att ge individuella (Title Deeds) till massajer och införde istället systemet med grupprancher som tillät grupper (främst klaner) av boskapsfolk att registrera stora områden med fastställda yttergränser.

• Efter att ha blivit ignorerade under flera årtionden, blev det mer uppmärksamhet på de ”Afrikanska områdena” efter Andra Världskriget när det gällde investeringar från regeringen. Under 1950-talet tog ”Swynnertonplanen” initiativet till åtgärder för en mer omfattande struktur i handlingsprogrammet för jordbruk över hela Kenya. Och för första gången hade planen också medgett att även ASAL-områdena krävde speciell uppmärksamhet. Fast få av de föreslagna projekten i de torra områdena blev förverkligade. Uppfattningen att ASAL-områdena erbjöd en potentiellt betydelsefullt tillskott till nationens ekonomi ledde till ytterligare försök att kommersialisera boskapsuppfödningen och begränsa mängden boskap. I den koloniala administrationens ögon förblev omfattande traditionell boskapsskötsel skadligt för miljön och ett hinder för social och ekonomisk utveckling.

  Till följd av isoleringen av de Kenyanska Massajerna i deras nuvarande bosättningar i Kajiado- och Narokdistrikten togs ett antal initiativ till att försöka permanenta deras boende på dessa platser som de då bodde och uppmuntra dem till en mer kommersiell inriktad köttproduktion. Dessa projekt gav ingen framgång. Torkan under 1960-61 motiverade till ytterligare undersökningar av åkermarksutvecklingen i Kenya, som ledde till ett program med konfiskering av land. Flera av de mest produktiva områdena blev privatiserade under 1960-talet, medan de första grupprancherna i Kenya, och förmodligen i Afrika (Munei 1991), etablerades i Kajiadodistriktet genom Kenya Livestock Development Programme (KLDP) som sponsrades av Världsbanken. I ”Land (Group Representatives) Act” 1968 fastslogs gruppranchernas huvudsakliga mål vara:

• öka produktiviteten i det pastorala landskapet genom att reducera antalet boskap.

• Förvärva massajernas ägarlösa marker i syfte att tilldela individuella rancher till vissa boskapsskötare.

• Stärka förtjänstmöjligheterna bland boskapsskötarna

• Minska miljöförstörelsen som skapas av överbete på gemensamma marker

   

  Totalt 51 grupprancher tilldelades under tre skeden av KLDP. Det första och andra fasen av KLDP (1968-1974 och 1974-1982) omfattade 28 grupprancher och 41 individuella rancher, till vilka Världsbanken erbjöd lån för utveckling av infrastrukturen, särskilt vattenförsörjningen. Tillgångarna upphörde 1982, och de grupprancher som bildades senare erhöll inget av det stöd som den första och andra fasens grupprancher fick. Idén med kollektivt ägarskap var först allmänt populär bland massajerna (Munei 1991) eftersom det erbjöd en säkerhet vid en tid när många befarade att överenskommelserna från 1911 och 1912 skulle upphöra att gälla då självständigheten närmade sig och de existerande landområdena kanske skulle förloras. Men få av målsättningarna bakom grupprancherna har realiserats.

• Den stationära, intensiva form av boskapsproduktion som KLDP tänkt sig hade därför misslyckats bli konkret verklighet. Under perioden av utdragen period av små eller inga regnperioder har många boskapsskötare sedan dess tvingats flytta utanför gränserna för deras gruppranch, till våtare områden som ursprungligen hjälpte dem när lokala betesmarker och vattenkällor torkat. Trots de betydande investeringarna i ranchutveckling i det Kenyanska Massajlandet - en uppskattning ger att c:a 25 miljoner US$ investerats i gruppranchutveckling enbart mellan 1968 och 1972 (Homewood 1992) – dessa program har åstadkommit ytterst lite i kommersiell boskapsproduktion eller höjt levnadsstandarden.

•  

   

  För c:a 20 år sedan svängde regeringen bort från idén om grupprancher och började dela upp dem i individuella privata jordlotter. Det sammantagna resultatet av dessa bedrägerier har blivit en allt minskande tillgång på foder till boskapen, minskande och försämrade betesmarker och upplösning av massajsamhället. Samtidigt som massajerna står inför konsekvenserna av förlorad livskraft i deras boskapsskötande ekonomi, så lider de också av förlusterna av landområden i den tillströmning av immigranter från Kikuyu, Luo och Luhya som flyttar till Kajiado- och Narokdistrikten där Massaj var tvingade att bo och där de redan blivit bestulna p.g.a. de utvidgade nationalparkerna. Eftersom massajerna står inför ständigt ökande hinder i att kunna fortsätta med deras sedvanliga sätt att leva, väljer många unga att lämna landsbygden och flytta in till de stora städerna där de assimileras in i den allmänna kulturen och förlorar sin massajidentitet.

  Det allmänna misslyckandet med grupprancher ledde till deras upplösning och sönderfall i mindre enheter i större delen av Kajiadodistriktet. Regeringens policy gentemot gruppranchernas uppdelning har varit och är tvetydig, fast 1984 gick den med på att tillåta varje gruppranch rösta kring denna fråga. Då beslutade 28 grupprancher att dela upp i mindre bitar medan 23 grupprancher valde att fortsätta som tidigare i en gemensam gruppranch. Flera faktorer tvingade fram den snabba takt i vilken uppdelningen skedde. Medan återbetalningen av lån, korruption och lokalpolitiska frågor har förhindrat många från att genomföra beslutet att dela upp sin gruppranch.

  Konsekvensen i gruppranchernas uppdelning är oroväckande. Uppdelningen har snart gjort slut på betesområden tillgängliga för pastoralister. ”Det är nu helt klart att det stora problemet för utvecklingen för boskapsuppfödande i Kajiadodistriktet, är det inte dessa som förvaltar grupprancher utan istället de som försöker klara av sammanbrottet av grupprancherna. Särskilt när uppdelningen går vidare i splittring som resulterar i privata jordlotter och eventuell handel med jordbitar. Uppdelningen kan eventuellt också få allvarliga inverkningar för wildlife och turistindustrin som är beroende av den.

•  

   

  Det mesta av ”naturvården” under Östafrikas historia baserades på särskiljande på ”mänskliga” och ”naturens” miljöer. Uppfattningen att wildlife och massajerna skulle leva åtskilda utformades av den europeiska uppfattningen om hur underordnade miljöer som i Massajland skulle skötas och antalet vilda djur som skulle bevaras. Men arkeologiska och antropologiska bevis visar att innan européerna inblandning i området, exploaterade bara massajerna de vilda djuren i tider då boskapshjordarna var tillintetgjorda. Nya studier pekar på att massajherdarna och de vilda djuren delade framgångsrikt på viktiga resurser genom ömsesidiga strategier av undvikande.

  ”Southern Game Reserve” anlades vid samma tid som ”Maasai Reserve” upphörde 1952. Fyra mindre ”National Reserves” skapades 1948, inklusive Amboseli National Reserve. Fast inte förrän efter självständigheten var inkomsterna så pass höga från turismen att det övertygade District Concil (som hade full kontroll över reservaten från 1961) att förklara områdena som fria från boskap. Massajerna förbjöds att gå in i det 80 kvadratkilometer stora området i centrala Amboseli av County Concil. Resultatet blev ett utestängande av boskapen från livsavgörande betesområden under torrperioder. 1974 utsågs Amboseli till National Reserv och sedan 1977 benämns den som en National Park. Inte heller nu tilläts massajerna gå in i området. Nyligen har ”biosfär-begreppet” (levande varelser i deras naturliga omgivning) blivit mer anammat och pastoralister betraktas idag som en integrerad del av ”naturmiljön” och ges tillgång till många viltvårdsområden.

  Wildlife-turismen är en viktig del i både den lokala och den nationella ekonomin. På nationell nivå utgör turismen den största källan till utländsk valuta och under 1990-talet upplevde man en genomsnittlig ökning på över 20% årligen. Fast det ekonomiska värdet på wildlife-turismen har försvagats för lokalbefolkningen under dessa år. Nationaliseringen av Amboseli tog bort ansvaret (och inträdesavgifterna) från den lokala myndigheten och överförde det till centralregeringen. Bara inträdesavgifterna på 2,2 miljoner Kenya Shilling (c:a 300 000 SEK) 1990 utgjorde en betydande förlust för District Concil. Därtill ägs flertalet turistanläggningar i och omkring Amboseli National Park (som tydligt visar en växande sektor) av icke-lokala Kenyaner eller européer.

•  

   

  Under Moi (1978-2002) ”tribaliserades” politiken i syfte att kunna regera genom att spela ut olika grupper mot varandra. Massajera utnyttjades i detta smutsiga spel genom att hänvisa till gamla oförrätter som gjorts mot dem. Enligt Amnesty International så körde massajerna iväg 300000 och dödade 1500 då man ville fördriva folk från Kikuyu och Luo som numera bor på tidigare maasaiområden i Rift Valley.

• Det tidigare stora och kulturellt sammanhängande territoriet som kallades Maasailand finns inte längre. Idag är Maasai i minoritet i de s.k. maasaidistikten Narok och Kajiado. De är politiskt och ekonomiskt splittrade, därtill så gör den omfattande korruptionen att ledarskapet förråder de flesta försök att motverka de alltjämt pågående markstölderna. Det moderna livet med marknadsekonomi och kulturell likriktning pågår nu med rasande fart. Detta frigör samtidigt kvinnor och barn ur en kultur som höll dom i ett evigt underläge. Det är upp till betraktaren att bedöma ifall den historiska utvecklingen går åt rätt håll eller inte.