Enkokidongoi student support

Hur kom det sig att det blev just Enkokidongoi?

Det var verkligen bara en slump!

Österlens Folkhögskolas U-linje gjorde en resa sommaren 1973. En grupp hade siktet på att göra en studie av Maasifolkets situation. De hade läst Hans Hedlunds rapport ”The inpact of Group Ranhes in a pastoral society” som skrevs 1971 om några grupper av Maasai som höll till söder om vägen Nairobi-Mombasa i höjd med Emali. En bil hyrdes och man sökte efter dem – det skulle visst finnas en sjö i närheten…? Tyvärr var det torka, så varken sjö eller några Maasaier fanns i detta område. Efter ett irrande söderut kom man slutligen genom parken Amboseli till staden Namnga på gränsen till Tanzania. Då var stämningen i bilen inte så bra – och en av deltagarna skriver i sin dagbok

 ”Läget började bli ytterst kritiskt. Bilen skulle lämnas tillbaka, det syntes inte till några Maasaier. Vi körde åter ut på stora vägen och ingen visste vad vi skulle göra. Så fick vi se en skylt vid vägen som det stod Bar på så vi körde in på en liten grusväg upp till baren (nuvarande Mailitisa). Där fanns det gott om fulla Maasaier, men också en annan afrikan som talade om för oss att det skulle ligga en liten skola längre upp i bushen och där lärarna kunde snacka engelska. Där skulle det också finnas en vattenkran där Maasaierna hämtade vatten samt en flod där de vattnade boskapen – Allt stämde, stället verkade underbart! På vägen dit tog vi upp en gammal Maasaiman som ville åka med. Maji (vatten) sa vi – ”ohm” sa han och pekade rakt fram. Det vara bara det att vägen gick åt höger! Vi försökte igen med ”Maji” men gubben fortsatte peka in i bushen. Vi tröttnade på honom och han släpptes därför ut ur bilen. Han gick rakt in i bushen och vi bestämde oss för att köra tillbaka ut till huvudvägen igen. Men en kvinna som följt bakom oss pekade nu ut vägen för oss. Vi tänkte att vi kan ju kolla den där skolan, men vi hade inga stora förväntningar. Men väl framme upptäckte vi att stället passade oss perfekt. Vi snackade med skolans headmaster som visade var vi kunde slå läger. Han berättade att elefanterna brukade gå förbi precis vid sidan om.”

Gruppen stannade en vecka och fick uppleva många spännande saker. Att området kryllade av vilda djur fick även jag erfara då vi tog oss hit på sommaren 1975. Då klev vi av bussen i höjd med nuvarande Mailitisa (då fanns ingen by och istället hette platsen Engaboli). Vi vandrade sedan med packning och mat för tio dagar den fem kilometer långa vägen in till en lägerplats nära nuvarande Noontoto School. De enkla tält vi hade var inget bra och säkert skydd mot en eventuell attack från något av alla djur som smög omkring i lägret nattetid. Vi vet att både elefant och hyena var runt och bökade i våra saker. Vi såg bl.a. zebror, giraffer och gazeller. I skymningen kunde man ibland även höra lejon ryta. Dagligen kom Maasaier med sin boskap för att ge dem vatten vid en källa intill berget. Många var framme vid vårt läger för att kolla in de märkliga besökare som kommit för att bo hos dem i tält. Bland de som kom var några elever från skolan som låg strax intill. En av eleverna var den då 10-årige Moses Munei som kunde kommunicera med oss på engelska. Han blev sedan den kontakt som Österlens Folkhögskolas kommande grupper kontaktade då de återbesökte platsen. Under besöken på 1980- och 90-talet så utökades kontakterna till allt fler personer och runt år 2000 startade sedan ett mer planerat samarbete med lokala organisationer då Twiga hade bildats några år innan.

Så slumpartat var det alltså – men fortsättningen blev en långvarig relation som varit till stor glädje och nytta för både oss svenskar som för folket i Enkokidongoi.

Alf Andersson - besökare 1975

och sedan många återbesök.